”Stämpla inte barn som brottslingar” läser jag i en artikel i DN.
Detta väcker min nyfikenhet och med stort intresse börjar jag läsa artikeln där Ingrid Ronne-Björkqvist sågar förslaget som kommer från Johan Pehrson, att ställa barn under 15 år tillsvars för sina handlingar i en domstol.
Ingrid Ronne-Björkqvist tycker inte att barn ska stå tillsvars för sina handlingar i domstol. Hon anser att det är att föredra att ha samtalsterapi i samråd med hem och skola samt elevrådet. Författaren påpekar även att det är status bland de kriminella ungdomarna att samla på polisrapporter och tidningsklipp på deras dåd.
Inte med ett ord nämns brottsoffren i artikeln där allt kretsar kring de stackars vilsna ungdomarna som ska pratas tillrätta i hem och skola föreningens regi i samråd med elevrådet.
På vilket sätt är dessa föreningar bättre än polis och åklagare på att hantera brott och straff?
Tycker författaren att det är bättre att hantera brottslingar med silkesvantar så att de inte känner sig uppmuntrade att fortsätta sin kriminella bana? Jag kan inte släppa det faktum att författaren inte med ett ord nämner brottsoffren. Hur ska brottsoffren bli behandlade om brottslingen får samtalsterapi? Ska de sitta i samma rum som brottslingen och försöka prata om saken? Kanske det var brottsoffrets fel att brottet begicks?
Författaren påpekar att det är status bland de unga på glid att samla på polisrapporter. Med detta menar författaren att det är bättre att inte anmäla då det uppmuntrar till mera brottslighet i en oändlig spiral. Med denna logik finns det ju ingen gräns för vilka slutsatser man kan dra. Författaren har ett masochistiskt synsätt på rättvisa. Författaren tycks anse att det är samhällets fel att dessa ungdomar är på glid då de uppmuntras till nya brott då de anmäls för brott... Att föräldrarna till dessa ungdomar ska ta sitt ansvar verkar vara mycket, mycket svårt för författaren att beröra.
Nej, Ingrid Ronne-Björkqvist har helt missuppfattat vad som måste ske med ungdomar på glid. Silkesvantar och flummentalitet hör till 60-talet. Om inte föräldrarna tar sitt ansvar för sina barn måste samhället kraftfullt markera var gränsen går. Om föräldrar tog sitt ansvar för sina barn skulle exempelvis upploppen i Rosengård vara omöjliga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Typiskt att man i Sverige snackar i sympatiserande ordalag om förövarna utan att diskutera de oskyldiga offer och den skada dessa barn ställer till med.
"Framför allt är det ett hot mot alla utsatta barn som behöver en kärleksfull, professionell och forskningsförankrad vägledning."
Ja just det, men det är författarens idéer som är just detta hot, inte de idéer han kritiserar. För varje barn med mobbande, destruktivt eller brottsligt beteende skadas tio andra psykiskt och/eller fysiskt och får en sämre start i livet och sämre förutsättningar än de annars skulle ha haft. Hur mycket bättre skulle inte svenska skolbarn både må och prestera om samhället vågade ta tag i alla de barn som förstör för andra?
Det är inte svenska barn som detta handlar om, sluta låtsas att det är det. Etnicitet spelar (uppenbarligen) en roll, alltså ska det upp på bordet med.
Kommentar till författaren Anomym.
Jag håller med om att man måste våga ta krafttag och markera kraftfullt mot alla typer av brott som begås, oavsett om det är barn eller vuxna. Då det är barn som begår brott måste föräldrarna ta sitt ansvar och börja uppfostra sitt barn. Det ska räcka om det görs på ett bra sätt. Men om barnen fortsätter finns inget val. Ska ett stökigt barn få all uppmärksamhet i en klass? Ska ett barn få förstöra stämningen i en hel skola? Mitt svar är. Nej!
Kommentar till författaren Illwill.
Att säga att det inte är svenska barn det handlar om är direkt fel. Visst kan det finnas ett fåtal som saknar svenskt medborgarskap men det har jag inte några siffror på.
Vilken roll enicitet/religion har är jag osäker på. Dock råder ingen tvekan om att de ungdomar i rosengård som deltog i upploppen och skadegörelsen har en sak gemensam. De saknar föräldrar som tydligt markerar var gränsen går! Att skylla på stängda ungdomsgårdar, stängda moskéer eller dålig journalistik tyder på otroligt dålig självinsikt och bristande självkritik och ansvarstagande.
Skicka en kommentar