I DN läser jag att det är troligt att John Demjanjuk kommer att ställas inför rätta för krigsförbrytelser han ska ha gjort sig skyldig till under andra världskriget.
Han har tidigare blivit dömd (1987) och frikänd (1993) i en rättegång i Israel.
Nu riktas nya anklagelser mot honom. Processer mot honom har pågått mer eller mindre oavbrutet sedan frikännandet 1993.
Jag vet inte om anklagelserna är riktiga eller ej, därför är allt detta spekulativt men ända väl värt att utveckla för att, om inte annat, träna sina sinnen.
Jag måste medge att jag känner mig kluven inför detta.
Å ena sidan:
Här har vi en person som sannolikt har varit lägervakt och varit direkt eller indirekt ansvarig för tusentals civila dödsoffer i en slakt som måste ses som ett av mänsklighetens lågvattenmärken. Det är självklart att en sådan person måste ställas inför rätta och ta ansvar för sina handlingar!
Å andra sidan:
Han var militär som tjänstgjorde i röda armen. Han blev tysk krigsfånge 1942 och ganska omgående utbildad till lägervakt. Vilka val gjorde han? Vilka val fanns det för honom att göra? Som lägervakt hade han mat för dagen, som vanlig fånge var sannolikheten att dö mycket stor, minst en halv miljon sovjetiska lägerfångar dog under andra världskriget.
Vem är John Demjanjuk? Hur tänkte han? Hur tänker han idag?
Är han en människa som gjorde ett medvetet val att bli lägervakt och var övertygad om att han gjorde rätt i att sända tusentals civila i döden?
Är han en människa som hade ett svårt personligt val att göra. Att få mat för dagen eller en långsam död?
Den viktigaste frågan är: Hade han ångest för vad han ansåg sig tvingad att göra varje dag (för sin egen överlevnad) eller tyckte han sig göra det rätta när han skickade civila i döden? Hur ser han på det som hände idag? Ångrar han sitt handlande?
Det som stör mig är att, oavsett om John Demjanjuk är skyldig eller ej, så har tusentals andra sannolika krigsförbrytare som har varit mycket högre i hierarkin gått fria av olika skäl (ofta med god hjälp av den tyska romerskkatolska kyrkan med nya identiteter).
Man ska ha klart för sig att John Demjanjuk, som lägervakt, var endast ett steg ovanför simpla krigsfångar och han kämpade med säkerhet för att inte förlora denna position. Antingen för att bara överleva och/eller av övertygelse. Svaret på detta får vi sannolikt aldrig veta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det var en mycket bra text om en mycket svår sak. Jag har läst en hel del om denne John Demjanjuk, bl.a i Gitta Serenys bok "Tyskt trauma", där hon försökt
fastställa eller klarlägga
alla juridiska förhållanden
angående denne man.
Om John Demjanjuk är den vi tror att han är bör han åtalas och fällas eller frikännas i en tysk domstol oavsett hur gammal han är.
Men, faktum kvarstår, är John den som vi kallar “Ivan den För-skräcklige” eller “bara” en av många lägervakter? Som en sådan kan han också dömas.
Men jag tycker det är viktigt att inte låta oss förblindas av medias framställning. Jag tror att vi ska vara medvetna om och erkänna de demokratiska staternas rättssystem och deras förmåga att pröva varje rättsfall för sig.
Jag tror att det finns många nazistiska förbrytare som fortfarande är i livet. Jag tänker inte bara på dem som lyckades fly till Brasilien, Argentina osv. utan också alla de människor (oftast män) som “hjälpte” till vid avrättningar i s.k Einsatzgruppen, ex. ukrainare , estländare, litauer och andra.
Det finns mycket mer att ta reda på.
Sen tycker jag det är viktigt att komma ihåg. Att inte låta Förintelsen komma i glömska.
Med vänlig hälsning, fortsätt
skriv.
Tom
Det är omöjligt att sätta sig in i hans situation. Många ryska krigsfångar blev på ett eller ett annat sätt övertalade att verka i den nazistiska armén. Och det gjorde de, på grund av svält, hot eller ibland av att de möjligtvis hade den tanken att den nazistiska armén skule segra.
Människan är ett djur, vi tror att vi är så överlägsna men vi reagerar och gör saker som inte ens våra närmaste djurarter skulle kunna göra.
Oftast agerar vi på det sättet som kan ge oss själva eller närstående (en grupp) har nytta eller nöje av. Främst det första. Det ruskiga är att vi människor inte har någon psykologisk spärr att i desperata och extrema situationer undvika att tillgripa våld.
Om vi hade varit i 20-årsåldern i Tyskland när nazismen spirade. Då hade vi säkerligen stått där och hälsat med uppsträckt hand.
Men, hade vi gjort det andra? Hade vi anmält oss till SS, eller hade vi som medlem av de polisbataljoner som följde efter Wehrmacht (Einsatzgruppen) vägrat att skjuta män, kvinnor och barn?
Tom
Skicka en kommentar